Det är ondska att inte fördöma ondska

Jamal El-Haj (S) ville inte svara på frågan om vad han tycker om Hamas. Hur kan man inte blixtsnabbt fördöma den vidriga, bestialiska organisationen? Bristen på ilska avslöjar brist på empati.

När TV4 ställde frågan till riksdagsledamoten Jamal El-Haj (S) om vad han tycker om Hamas var han ovillig att svara. ”Nej, jag vill inte kommentera det”, sa han och log.

Efter att TV4 Nyheterna publicerat hur El-Haj betedde sig – och många häpnat över hans anti-svar – skrev Socialdemokraternas presstjänst ett sms till redaktionen. Nu ville Jamal El-Haj plötsligt ta ”starkt avstånd från Hamas”. Han skrev – nåja, pressekreteraren skrev – att El-Haj inte låter sig intervjuas.

Men frågan om vad han tycker om en terrororganisation borde inte vara en fråga som är omöjlig att besvara, oavsett hans polisanmälan av Fredrik Kärrholm (M). Hur kan man någon enda människa med hjärta undvika att ta varje chans att fräsa mot Hamas? Passivitet är också aktivitet. Tystnad talar.

I partiledardebatten i höstas påstod Magdalena Andersson (S) att El-Haj ”vigt sitt politiska liv åt att bekämpa terrorgruppen Hamas.

Jojo. Varför kramade han då en man med koppling till terrorgruppen på en palestinsk konferens i maj?

Och varför sitter det inte i ryggmärgen att direkt säga ”Hamas är en otäck mördarorganisation” på en simpel fråga från svensk media?

Någonting är skumt med den här historien.

Att Andersson (S) använde gråtkortet i riksdagen som respons på kritik från statsministern ger också sken av det. I stället för att ta frågan om El-Hajs deltagande i konferensen på allvar bemötte hon anklagelserna med tårögd berättelse om en familjetragedi. Som om detta var ett argument…

Ett annat exempel på att ondska ligger i frånvaro av fördömande var en artikel i Sydsvenskan, skriven av ett stort antal representanter för muslimska, palestinska och arabiska föreningar i Malmö. Man fördömde ”den israeliska ockupationsmaktens bestialiska folkmord” och beskrev rasism och islamofobi. Medier och politiker var tydligen styrda av israelisk propaganda.

Men inte ett enda ord ägnades åt att fördöma Hamas mördande.

Hur många imamer har förresten varit ute och fördömt judehatet vi nu läser om dagligen – den avsky mot judar som finns både i Palestina och i Sverige? Hur många moskéer har stöttat de kidnappade? Hur många muslimska organisationer har markerat mot ondskan?

Ett närliggande område är frågan om pacifism. Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, skrev ett brandtal för pacifism i Expressen häromdagen. ”Våld är inte vägen till en bättre värld, skrev han.

”Våldets lockelse består i att det är omedelbart och signalerar styrka”. I stället måste fred i vår tid växa underifrån, och uppstå ”när längtan efter det goda blir större än fruktan för mörkret”.

Säg det till judarna som möter hatet.

Tänk positivt, liksom!

Det låter ju gulligt att man ska vara för fred och emot krig.

Vem är inte det?

Men det blir platt i en tid när ondsinta krafter attackerar, kidnappar och mördar andra länder och människor. Ska man vända andra kinden till? Svårt när man just halshuggits. Ska man söka kompromiss, ta i hand? Svårt när ens förövare inte har tillstymmelse till respekt utan helt enkelt bombar sönder ens hem för att få vad han vill.

Den som misstänkliggör dem som försvarar sig uppvisar en slags ondska iklädd änglavingar från Buttericks. Att ge igen är inte detsamma som att ge sig på. Att stå emot är inte samma sak som att ställa sig på.

Det var Putin och Hamas som började.

Visst skulle man kunna lägga sig platt och låta auktoritära, högljudda, hårdhänta monster vinna. Men är det rätt?

Frånvaron av vredesutbrott är också ett ställningstagande.

Carolin Dahlman
Högerliberal debattör

Tusen tack för varje liten gåva 💝 Jag har ingen arbetsgivare eller statliga bidrag.

💥 Gåva Swish: 0704133444   

☀️ Gåva Patreon: https://www.patreon.com/carolindahlman

hej@carolindahlman.com
Facebook
X
Hemsida
Instagram
TikTok
Youtube