Sjävklart har du makt över hur du mår

Roland Poirier Martinsson kritiserar mig i Aftonbladet, då jag skrivit att vi har makt över hur vi mår och inte är offer. Men menar han själv att vi är hjälplösa och svaga? Vilken föraktfull syn!

I en krönika i Aftonbladet skriver Roland Poirier Martinsson om sin klassresa. Det är spännande läsning. Jag är själv maskrosunge som vuxit upp med alkoholism, ärvda kläder, socialbidrag och tårar.

Vi har samma slags erfarenheter, men tydligen skiljer hans konservativa syn från min högerliberala.

Där jag har en superstark tro på folks inre kraft och en allergi mot offerkoftor verkar han mena att vi är hjälplösa och maktlösa inför omständigheter.

Där jag ifrågasätter hårda normer som dömer individer till samhörighet grundat i kön eller familj verkar han mena att dessa enbart av godo då de ger oss trygghet.

Martinsson beskriver mig som ett ”närmast parodiskt exempel” på individualismen, en idériktning som menar att envar är sin egen lyckas smed.

Han lyfter att jag i en text skrivit att vi har ”faktiskt själva makt över hur vi mår”.

Menar Martinsson att vi tvärtom är maktlösa? Att vi inte har förmåga fatta beslut som gör att vi mår fysiskt och emotionellt bättre? Att vad vi väljer att äta eller dricka inte har betydelse? Att valet mellan att träna eller inte är obetydligt? Att dålig självkänsla eller bitterhet bara liksom landar i oss och inte kan motas bort?

Hans hopplöshet är sorglig.

Jag håller helt med Martinsson om att slumpen spelar roll. Han och jag föddes in i dysfunktionella familjer och jag hade inte samma uppväxt som akademikerbarnen med böcker i hyllorna i stället för porslinsfigurer. Min mamma fick en kronisk sjukdom. Jag råkade umgås med coola människor som pluggade, vilket fick mig att välja universitetet. Yttre omständigheter påverkar.

Men vi kan göra vårt bästa för att förbättra livet. Vi kan ta in kunskap och använda oss av den för att göra val som tar oss till ett lyckligare liv. Att påstå att vi inte har sådan kraft är att förminska oss. Nästintill förnedra.

Martinsson vänder sig också – närmast hånfullt – emot att jag påstod att människor inte tvingas att röka, samt att de allra flesta har möjlighet att ta en promenad oavsett inkomst.

Han avfärdar detta med att det finns de som stoppar cigaretter i munnen på fattiga barn och att människor faktiskt är för stressade för att hinna gå en runda.

Menar Martinsson att vi inte alls har ansvar för om vi börjar eller fortsätta röka? Är det verkligen så kontroversiellt att säga att även låginkomsttagare kan ta trapporna och hitta en halvtimme för motion.

Det vittnar om en märklig människosyn.

Såklart är det inte enkelt att välja rätt. Få saker i livet är enkla. Men få saker är också omöjliga. Om vi alla är hjälplösa offer för grupptryck eller frestelser är det ju makalöst att vi ens kan överleva. Hur kommer vi upp ur sängen, går till jobbet, betalar räkningarna eller lyckas uppfostra barn?

Martinsson syn på din och min förmåga är skrämmande låg.

Jag tror tvärtom att vi har kraft och intelligens nog att prioritera på ett sätt som gynnar oss. Vi kan mer än vi tror.

Han skriver att ”eget ansvar innebär inte att uppgiften är solitär” och verkar vända sig emot mig och individualismen.

Men vem tycker det? Jag menar visserligen att vi är vår egen lyckas smed, men det betyder inte att vi ska vara ensamma. De allra flesta behöver stöd. Martinsson nämner kyrkor och folkrörelser. Jag vill lägga till vänner, familj och så vidare. Vi tar hjälp, vi lär av andra.

Men i grunden är ansvariga för vårt eget liv. Motsatsen skulle göra oss sårbara och beroende. Den som skyller ifrån sig på staten, samhället eller patriarkatet mister en chans att leva fullt ut som hen önskar. Den som sätter sig ner och klagar eller väntar på manna från staten riskerar att bli olycklig.

Det mest kärleksfulla man kan göra är att ingjuta mod, styrka och självkänsla i människor. Få fler att inse att de kan mer än de tror. Med makten som ligger i medvetandet om den egna styrkan kan vi ta oss längre, högre.

Det tycks Martinsson inte tycka är så viktigt.

”Individualismen betraktar normsystem som sociala fängelser”, skriver han. Det är delvis sant. Könsroller, socialt tryck och traditioner tvingar oss onekligen till anpassning. Till viss del är dessa begränsande. Som liberal ser jag det som en viktig uppgift att befria individer från fördomar om vad en kvinna eller man ska vara. Eller ge barn i hederskulturer insikt om att det finns andra sätt att leva.

Det betyder inte att jag dömer ut alla normsystem som onda. Det finns absolut en trygghetsfaktor i dem, ”en karta i vad som annars varit irrgångar”, som Martinson skriver.

Men jag häpnar över att han är så konservativ att han inte ens tycks vara beredd att ifrågasätta normer. Se individen där inuti gruppen. Kanske klämd. I längtan efter att få vara sig själv.

Tack och lov att sociala regler förändras med tid.

Tyvärr tror jag inte att Martinsson inser hur nedtryckande hans förakt mot individualismens kärlek till varje enskild är.

Som ”parodiskt exempel på individualismen” vill jag hellre hjälpa dig att hitta dina superkrafter.

---

Jag opinionsbildar numera ideellt. Swishgåvor och gåvoprenumerationer är mycket välkomna :) 0704133444. Tusen tack <3