Ur krönikan: “Årets Pridetåg var färgglatt och glittrigt som vanligt. Folk såg allt annat än pk ut, och det var befriande att se. Så länge man inte skadar andra borde man få klä sig som man behagar. Heja!
Men även om Priderörelsen ofta hyllar öppenhet och tolerans gäller detta tydligen inte åsikter. Där råder intolerans och sniken slutenhet. Med vänsterlutning.
Jag noterade att två personer strax bakom oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) viftade med plakat med texterna: ”Ulf ut ur tåget” och ”Ebba ut ur tåget”. Något motsvarande syntes inte i hos M eller KD.”
Ur krönikan: De förtjänar alla vår beundran för sitt slit. Varenda av oss borde inspireras, bli taggad, och lika målmedveten. Samhället mår bra av att fler av oss sätter mål och motiveras till att lägga på ett kol, offra tid och energi, strunta i fester eller gå upp på mornarna. Fler unga måste få lära sig att drömmar kostar. De förlorar på att leva i illusionen av att framgång och pengar kommer hux flux, men vinner däremot på att acceptera verkligheten – att framgång har ett pris.
För att uppnå ett ”heja dig”-samhälle krävs morötter och piskor. Hårt arbete och ansträngning behöver belönas bättre, och de som inte lägger manken till få känna av det. Tyvärr motverkar vänstersidan ofta betyg i skolan och krav på bidragstagare eller arbetslösa. Dessutom vill de bestraffa prestationer genom höjda skatter för dem som lyckas i karriären eller näringslivet.
Vänsterns missunnsamma inställning till den som presterar är dessutom ofta påtaglig. Framgångsrika företagare som får skämmas. De straffas med hög skatt om de skapar vinst, betraktas med misstänksam, girig blick, som om deras insatser för att lyckas inte är värda något.
