Fuck Jante!

Göran Greider gillar inte ordet klassresenär och Irena Požar provoceras när folk säger att de blivit rika via hårt arbete. Suck. Ge de snåla och gnälliga fingret. Lyft dig. Lyft andra. Lyft Sverige.

I somras upprördes många över författaren Camilla Läckbergs resa till Bali. Hon och maken reste nämligen i business class, medan de fyra barnen fick sitta i ekonomi. Detta var tänkt som en slags lektion pengars värde. ”Ser det som en gåva till dem att få en egen drivkraft”.

Syftet var onekligen ambitiöst. Trots att Läckbergs metod var något udda – eftersom få barn kan skramla ihop ens till en flight till Karlstad – behöver fler unga begripa att inkomster inte bara dimper ner på kontot utan ansträngning.

Men många rasade. Krönikören Irena Požar blev upprörd och undrade varför de som har pengar pratar om hur mycket de jobbar. Hon skrev i Aftonbladet: ”Det finns ingenting som provocerar mig mer än människor som är rika, eller “har det väldigt gott ställt”, som alltid när detta kommer på tal tourettes-aktigt måste skriva att de minsann arbetat hårt för att nå dit”.

Att hon blir irriterad i stället för inspirerad får hon hantera. Men förklaringen till att många känner att de måste påpeka att deras inkomst beror på deras insatser är troligen att vänstern envist sprider bilden att de rika inte förtjänar sina löner. Att de rentav stulit dem från andra.

Politiker och debattörer påstår ju med en papegojas enkelspårighet att det går att satsa på diverse reformer om man bara tar mer från de rika.

I förstamajtåg hånas och hatas människor som tjänar pengar eller har chefspositioner. De röda krigarna ser klasskonflikter som permanenta, kroniska – som om man vore fast i sin socialklass för evigt, ständigt i opposition mot de andra.

Jag rynkar på näsan över njuggheten och girigheten i detta. De välbeställdas löneförhöjning eller utdelning beror oftast faktiskt på att de strävat, tagit risker eller offrat fritid. Ska de inte ha rätt till utfallet?

Tyvärr kan jantelagen och klasspolarisering göra att de som växer upp skralt får för sig att det är något fult med materiell framgång eller att göra karriär. Därmed kanske de undviker att bygga företag eller studera.

Risken är de då inte fångar chansen att utveckla talanger och utforska livsresor. Kanske får det sociala trycket dem att välja bort inre utveckling eller att sträva efter sina drömmar.

Det är både sorgligt på ett individuellt och samhälleligt plan. Sverige behöver uppmuntra fler att växa och dra in stålar. Det gör att skattebasen ökar och att det skapas jobb, och mer till välfärden.

Vänstern borde gilla det, men gör via sin attityd sitt bästa för att stoppa social rörlighet.

Debattören Göran Greider avslöjade i sitt sommarprat i P1 att han inte alls gillade ordet klassresenär, ”eftersom det mest används för att slå fast att alla borde bli medelklass och att ett annat liv inte är något värt”.

Det där är en dumtolkning. Självklart är livet något värt även om man tjänar mindre. Tro mig. Jag vet. Det som menas med klassresor är att människor slår sig fria från de omständigheter de vuxit upp med, frigör sig från normer och oskrivna regler.

Vissa vill bli konstnärer för att sprida glädje, andra naprapater för att hjälpa sina medmänniskor. Men om någon drömmer om att bli miljonär för sin egen skull är det helt okej och ska uppmuntras. Varför trycka ner? Varför inte i stället tjoa och säga ”heja dig”?

Ge folk en high five i stället för ”upp med händerna – hit med pengarna”.

Säg inte: “du ska inte tro att du är något”, utan: “du är precis så stor som du bestämmer dig för att vara”.

Säg: Maxa livet. Det är du värd.

Carolin Dahlman
Högerliberal debattör

Tusen tack för varje liten gåva 💝 Jag har ingen arbetsgivare eller statliga bidrag.

⭐️ Bankgiro 5355-7716

💥 Swish: 0704133444   

☀️ Patreon: https://www.patreon.com/carolindahlman

hej@carolindahlman.com
Facebook
Twitter
Hemsida
Instagram
TikTok
Youtube