Hjälp krigets offer – men med förnuft

Flyktingvågen 2015 ledde till enorma kostnader. Vad kan vi kräva av skattebetalarna den här gången? Hur ska Sverige mäkta med? Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra, men det behövs en plan.

Miljoner ukrainare är på flykt. Enligt Migrationsverket kan så många som 212 000 komma hit innan halvårsskiftet. Anders Ygeman sa i SVT:s 30 minuter att det kan bli upp till 300 000.

Kriget i Ukraina är en enorm tragedi. Hjärtat brister när man ser bilderna av flyende människor. Tårarna rinner. Jag har full förståelse för att många i nuläget skänker pengar och öppnar sina dörrar.

Men tyvärr finns risk för att viljan att hjälpa klingar av med tiden. Vad gör vi då?

Även om vi alla känner starkt i stunden får vi inte upprepa naiviteten från 2015.

Nuvarande näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) såg då framför sig att flyktingarna gav Sverige en superekonomi. Stefan Löfven (S) sa bestämt att ”Sverige behöver invandrare”. Det talades om ett kompetensregn. Att tusentals välutbildade flydde hit.

Svenskarna öppnade sina plånböcker, bland annat via galan ”Hela Sverige skramlar”. Många visade solidaritet, empati och omsorg. Carola sjöng och det samlades in hela 40 miljoner (SvD 30/9).

Det var beundransvärt att folk stöttade. Men 40 miljoner var en pytteliten inbetalning. Den största summan för att betala kostnader förknippade med migrationen har dragits via skatten. Det har kostat miljarder. Inte miljoner. Pensionsmyndigheten tror exempelvis att migrationen ökar kostnaden för grundskydd i pensionen framöver – från 43 till 86 miljarder år 2060.

Ledande politiker tittade heller inte på långsiktigheten. Riksrevisionen kritiserade 2017 regeringar för bristande konsekvensanalyserna i 26 migrationspolitiska propositionerna 2004-2015 (16/11 -17).

Det fanns på den tiden liksom inte utrymme för ett ”men….” Ingen ville vara ett monster och ifrågasätta.

Vi behöver ha detta i minnet nu och inte impulsivt agera utifrån våra hjärtan. Jag känner liksom alla andra en längtan att finnas där för dem som drabbas av att Putin är ett ondsint fanskap. Men låt oss hjälpa med förnuft.

Grästorps kommun hämtade häromveckan ett sjuttiotal ukrainare med buss från Polen med ambitionen att låta dem bo hemma hos olika människor. Men hur länge ska de bo där? Nu betalar inte kommunen något – men hur ser det ut om två år? Tyvärr måste seriösa makthavare tänka längre.

Flyktingar från Ukraina kommer via massflyktsdirektivet ha tillgång till välfärd i under upp till tre år. Det är inte gratis. Och när folk vill ha tillbaka sina extrarum och sommarstugor måste flyktingarna ha någonstans att bo. De behöver äta. Gå i skolan. Få tandvård. Tolkar. Kläder. Utbildning.

Flyktingvågen kan komma att kosta den svenska offentliga ekonomin uppåt 40 miljarder, spådde nationalekonomen Joakim Ruist häromdagen (DN 15/3).

Det kan låta kallt att påpeka detta, med det är absolut nödvändigt att vi pratar om hur den nya flyktingvågen ska hanteras. Att makthavarna har en realistisk plan för hur vi ska mäkta med – på sikt. Inte bara nu – utan även sen.

Integrationen får heller inte skötas lika katastrofalt uselt som det senaste decenniet. Bristerna har lett till skyhög arbetslöshet och bidragsberoende. Problem med segregation, brottsligheten och hedersförtryck.

Östra Göinge kommun tackade nyligen nej till att låta Migrationsverket hyra ett stort boende för man brottas fortfarande med effekterna av att ha huserat många 2015. ”Vi har en hög arbetslöshet, en hög otrygghet i kommunen och vi har Sveriges näst sämsta skolresultat vilket vi jobbar med”, sa en politiker till SVT.

Många tänker att det kommer att vara lättare att integrera ukrainare. Men de har ett helt annat alfabet. Det har i flera utredningar hävdats att det i Ukraina går att köpa godkända betyg och hela examina. Landet är mycket fattigt, långt ifrån jämställt och korrupt. På svenska regeringens hemsida läser jag: ”Folkhälsan i Ukraina är svag, med låg medellivslängd för män, låg vaccineringsgrad, stor utbredning av hiv och tuberkulos, hög alkoholkonsumtion bland män”.

Nu är inte tid att skönmåla utan att vara medveten om dessa utmaningar.

Har vi tur kommer det att funka fint, men det kan också gå sämre. Man kan välja att ta emot många ändå, men utan att vara naiv.

Den här gången måste rättigheter balanseras med skyldigheter och hoppfullhet med realism. Hafsighet måste ersättas med en långsiktig strategi.

Jag tror inte att någon kan se på nyheterna just nu utan att gråta, åtminstone inombords. Men låt oss inte förblindas av tårarna.