Kritik av de rödgröna är inte rysspropaganda

Ryssland sägs vilja hjärntvätta oss genom att sprida narrativet att Sverige har politiker som inte förmår styra landet. Men det är inte svartmålning att säga sanningen.

KRÖNIKA. På ett seminarium hos SNS häromdagen berättade en statsvetare att Ryssland via medier som Sputnik ville sprida bilden av att Sverige ”en gång var en stark, framgångsrik stat, med en beundransvärd moral, som nu blivit svag och kaotisk, med förkastlig moral och politiker som inte förmår styra landet”.

Jag hajade till.

Som debattör från höger skriver jag ju nästan dagligen om att staten blivit svag och har politiker som misslyckats. Det gör mig faktiskt inte till Putins nyttiga idiot.

Om forskarna tutar i oss att den typen av kritik är någon slags rysk propaganda riskerar det att hämma den sunda debatt som är så nödvändig i en demokrati.

Det vore skadligt om medier, politiker och opinionsbildare drar sig för att granska och lyfta brister av rädsla för att inte låta som reportrar från Russia Today eller Putins kampanjarbetare.

Om folk undviker att dela invändningar mot regeringen i sociala medier kan de rödgröna se fram emot en promenadseger. Framhejade av tystnaden.

Även tystnad talar ju.

Även en stängd mun driver kampanj.

Vi som ser problem och vill ha lösningar måste, måste, måste fortsätta höja rösten och inte låta oss skrämmas till tystnad. Självklart behövs källkritik och eftertanke, men att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte har lyckats lösa stora problem – och att detta har drabbat många människor – behöver kommuniceras. Annars blir det ju värre.

Det är faktiskt inte bara jag och andra högerliberala och konservativa debattörer som pekar på oroväckande fakta. I somras skrev  The Economist: ”Sweden is being shot up – Gun crime is on the rise” och The Times: “Sweden, Europe´s gun crime hotspot”. Seriösa internationella medier uppmärksammade tillståndet.

Att de rödgrönas anhängare protesterar emot att bli synade är självklart.

Alex Voronov skrev i Katrineholms-Kuriren att oppositionen är fixerad vid mörka Sverige-bilder. ”Sluta svartmåla Sverige!”, skrev NSD:s Olof Abrahamsson 2019.

Magdalena Andersson (S) reagerade inför förra valet på att Ulf Kristersson (M) I hade jämfört 2018 års Sverige med 1990-talskrisen. Att han uttalat detta i Financial Times skickade signaler till utlandet att inte investera i Sverige. ”Kristersson riskerar att skada Sverige och svensk ekonomi genom att utmåla landet på gränsen till kollaps”, sa hon till Aftonbladet.

Budskapet var typ ”håll käften”…

Stefan Löfven (S) sa till SVT 2018 att han ” blir ibland lite bekymrad över att svensk sjukvård svartmålas som om den inte alls fungerade”.

Men Uppdrag Gransknings reportage i veckan visade ju att en hel del inte fungerar som det bör. Ingen av Sveriges 21 regioner lever upp till kraven om tillgänglighet som finns i hälso- och sjukvårdslagen. Köerna är långa. Sjuka lider.

Om man inte uppmärksammar sådant kommer politiker och tjänstemän undan. Ibland måste man pressa via fakta.

Och om vi som vill ha regeringsskifte slutar att lägga upp invändningar mot politikerna slöseri eller slarv på Twitter eller Facebook, eller lägger av med att prata med vänner om detta, kommer problemen att kvarstå. Ett debattklimat där allt vi törs posta är bilder på gulliga kattungar är osunt.

När frågan diskuterades i P1 Morgon sa politikreportern Fredrik Furtenbach klokt: ”Det måste vara legitimt i en samhällsdebatt att kritisera saker i svenska samhället, allra mest ett valår. Det ligger i arbetsbeskrivningen för oppositionspartier att regeringen har förstört sånt som har varit bra. Det brukar opp göra oavsett färg och det borde man få göra”.

Ja, båda sidor anklagar varandra. Helt okej. Det är till och med underbart att leva i ett land där det är tillåtet.

Alla som vill ha ett harmoniskt, tryggt och fritt Sverige måste våga fortsätta.

Om kloka människor tystnar för att inte verka styrda av Putin är det ju precis det de är.