Kulturfolket vill girigt ha mer
De lever redan gott på våra pengar, men skäms inte för att kräva fler miljoner.
Tankar för dagen i P1 Morgon är en ständig källa till frustration och höjt blodtryck. För någon vecka sedan lyssnade jag till Mattias Timander, litteraturvetare och kulturskribent. Han pratade så där såsigt som man tydligen ska om man är kulturarbetare. Låååååångsamt. Säääääävligt.
”Jag går sällan upp före lunch”, sa han. ”Jag ligger och drar mig. Läser. Kommer sakta tillbaka till världen. Lagar earl grey, antecknar lite kanske. Jag går på stan och fikar, skriver en snutt.” Han berättade för lyssnarna: ”Jag gör precis ingenting om dagarna. Det händer jättemycket i världen och ingenting hemma hos mig”.
Själv stressade jag samtidigt runt i jakt på minuter. Ni vet hur det är. Äta frukost. Duscha. Hitta kläder. Wrooom. Kasta sig till bussen. Måsten och plikter för att kunna betala matkassarna.
Hur Timander försörjer sig är oklart.
Han skriver för en tidning som finansieras av Kulturrådet, så hans sköna tillvaro tycks vara finansierad av skattebetalarna. Av dem som hör hans lååååångsamma malande om hur han själv tar det lugnt och gör ingenting.
Provocerande.
Det är märkligt hur den kulturella eliten anser sig ha rätt att leva sin dröm på andras bekostnad. De tar utan att blinka från vården, skolan och kampen mot brott. Det som går till det ena måste tas från det andra. Pengar räcker ju inte till allt.
Häromdagen läste jag en debattartikel med rubriken: ”Regeringen måste skjuta till pengar för att bildkonstnärer ska få rimligt betalt”. Konstnärernas Riksorganisation förväntade sig satsningar.
Debattörerna lyfte att den statliga myndigheten Kulturrådet begärt att 30 miljoner kronor per år ska öronmärkas för ersättningar till bild- och formkonstnärer i statsbudgeten, så att konstnärerna ska få betalt när de ställer ut hos offentligt finansierade arrangörer.
Att få betalt för sitt arbete är väl rimligt. Kommuner ska självklart inte ställa ut verk utan att betala för detta, men om man skriver på för att leverera konst men inte kräver ersättning är kan jag inte annat än tänka att man får skylla sig själv.
Bildkonstnärerna såg sitt krav på mer ur statsbudgeten som att frigöra sig från bidrag och stå på starkare finansiella ben. Öh?
Det delas ut stora summor till konstnärer i Sverige, från Kulturrådet, Statens konstråd, kommuner och regioner. De som har enprocentskrav för nybyggnationer lägger ner mycket.
Swishgåva 0704133444 .Tack!
Det mest absurda stödet är den statlig inkomstgarantin, som innebär livslång ekonomisk ersättning för vissa kulturskapare som “uppnått en obestridlig position i svenskt kulturliv”. Det ska ”ge ekonomisk trygghet åt dem som gör en framstående insats men ändå har försörjningssvårigheter”.
För några år sen avslöjade Kulturnyheterna i SVT dock att tre framgångsrika kulturskapare tagit ut statlig inkomstgaranti genom att framstå som fattigare än de är. En tog betalt för sin verksamhet via en anhörigs företag. Musikern gjorde stora vinster, men såg det statliga bidraget som en slags buffert, ifall intäkterna skulle sina i framtiden.
En framgångsrik kulturentreprenör hade gjort vinst med i snitt 1,6 miljoner per år i sitt företag, och haft tillgångar på i snitt 18,7 miljoner varje år. Ändå fick personen bidrag för behövande.
Det visade sig vara lätt att få ut inkomstgarantin även om man driver ett framgångsrikt företag. Inga kontroller av bolagstillgångar eller privat förmögenhet gjordes. Kammarkollegiet utgick enbart från individens taxerade inkomst. Om någon inte tog ut inkomst som lön, såg det ut som att hen behöver bidrag.
Fiffigt om man vill sno åt sig ur välfärdskassan.
Hur länge ska busschaufförer och undersköterskor hålla kultureliten under armarna? När ska även denna sektor tvingas försörja sig av egen kraft?
Visst får man teckna och dansa – men inte på andras bekostnad.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
Statsvetare och journalist
Tusen tack för varje liten gåva 💝 Jag har ingen arbetsgivare eller statliga bidrag.
💥 Gåva Swish: 0704133444
☀️ Gåva Patreon: https://www.patreon.com/carolindahlman
hej@carolindahlman.com
Facebook
X
Hemsida
Instagram
TikTok
Youtube
Mitt passion project Life - You got this - love life coach
Det är klart att kulturen ska ha lite pengar, men det måste även finnas en verklig efterfrågan. Vi skattebetalare ska inte behöva finansiera kulturarbetares självförverkligande.
När det offentliga rummet besudlas av menskonst i T-banan eller jättepenisar på husfasader är något helt fel.
Det är omöjligt att värja sig från eftersom det är i offentligt rum och med säkerhet offentligt finansierat.
Måla gärna menskonst eller könsorgan men inte för mina pengar. Hitta istället något galleri som vill ställa ut dessa fantastiska alster.
Bortskämda barnrumpor.
Tack för post, att du fortsätter och orkar. Jag blir mer och mer trött på den här "dumskallarnas sammansvärjning" som vi lever i, och jag avskyr kultur koftorna.
Fy f-n, vilka självgoda grisar. Alla är jämlika med de är mer jämlika. De är liksom, entitled, är deras rättighet att bli statligt försörjda. Precis som journalister (närvarande undantagna naturligtvis) får presstöd, mediastöd mm och behöver aldrig fundera på om folk vill läsa vad de skriver!
Det är ju helt j-vla absurt. Varför har akvarellmålare, journalister, skådespelare mm skyddad verkstad?