Minska biståndet – särskilt till Irak och Afghanistan

Sverige är ett generöst land, näst största biståndsgivare i världen. Kritiken mot regeringens prioriteringar är orimlig. Självklart ska vi ha ordning och bistå smart.

Aug 07, 2023

Regeringen stoppade nyligen pengar till forskning om fattigdomsbekämpning via Vetenskapsrådet. Pengarna ska i stället användas för att stötta Ukraina.

Det är en vettig prioritering när ett land i vår närhet är under attack och människor dör.

Men forskare som hade hoppats på ett extra tillskott upprördes. Vissa kallade prioriteringen arrogant och respektlös. Andra talade om att forskningen blir politiskt styrd, att regeringen ”kör över” sin expertmyndighet och forskare. 606 personer skrev argt på Aftonbladets debattsida, och krävde att regeringen ändrar sig.

Självklart blev de arga över att bli av med forskningsanslag. Det är naturligt – men själviskt.

Biståndsminister Johan Forssell, M, förklarade i en intervju i DN att behovet av bistånd är större i Ukraina än på högskolor här, samt att 98 procent av Vetenskapsrådets anslag ligger kvar. Han påpekade att utökat klimatbistånd och humanitärt stöd också behöver finansieras.

Det vill säga, det var långt ifrån en slakt av forskningsanslagen. Och verkligen inte i syfte att styra.

Men inte bara forskare har gått till attack mot Forssells biståndslinje.

OECD kritiserade i maj Sverige för att ha övergett enprocentsmålet. Och 104 biståndsorganisationer menade i ett upprop i Altinget att mer fokus på handel och ökat stöd till Ukraina varken kommer att leda till ökad effektivitet eller transparens.

Dock finns goda skäl att se över biståndspolitiken. 2022 la vi närmare 56 miljarder på bistånd. Det motsvarade 0,9 procent av BNI, vilket placerade oss på plats två i OECD. Få länder kom ens i närheten av vår generositet. Snittet var 0,36. På tio år har utgifterna för internationellt bistånd ökat med mer än 20 miljarder.

Detta samtidigt som transparensen kring bistånd, som mäts av Aid Transparency Index, visar att transparensen minskat sedan 2014, att vi fallit från plats 6 till plats 21 i världen. Det är alltså inte tydligt hur pengarna används. Inte så bra…

Riksrevisionen har tidigare riktat skarp kritik mot regeringens hantering av svenskt bistånd till multilaterala organisationer som FN och Världsbanken. De saknade tydliga mål, samt brast i beredning och uppföljning.

2022 skrev myndigheten i en rapport att biståndsarbetet är för ofokuserat. Antalet mål och stödområden behöver begränsas.

Enprocentsmålet är väldigt otympligt. När biståndspolitiken har som utgångspunkt att göra av med en viss stor summa pengar, finns det en risk att man satsar på stora, dyra projekt.

Sverige bör i stället satsa på kvalitet, ge till de mest behövande. Dessutom behövs pengar här hemma, till polisen, vården och skolan med mera – många kämpar. Att i krisläge vara givmildast av alla är orimligt.

Det finns även skäl att på allvar ifrågasätta om länder som hotar Sverige ska få bistånd från oss. Irak och Afghanistan borde få känna av konsekvenserna.

2021 kom ju också en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, som konstaterade att Sveriges 14 miljarder under 19 år inte lyckats främja demokrati och kan rentav ha bidragit till korruption. Det smärtar om oskyldiga i befolkningen drabbas, men det är dags att markera.

Att prioritera är politikens viktigaste uppgift för skattebetalarnas pengar räcker inte till allt hur gärna man än skulle önska. Ibland får forskare och biståndsorganisationer backa och vänta. Ibland måste annat gå före.

Carolin Dahlman

Högerliberal debattör

Swishgåva: 0704133444