Om Lööf lämnar kan C hitta hem – men det kan vara för sent

Lööf har surrat fast sig vid anti-SD-positionen så hårt att C blivit ett verktyg för S. Först när hon avgår kan partiet komma tillbaka till det blå blocket. Men är högerfalangen redo att vänta?

Här och där poppar ilskna C-röster upp som ifrågasätter att C numera är som S tjänstvilliga passup. Helena Lundgren, oppositionsråd i Vindeln, skrev exempelvis bitskt på Aftonbladet i veckan. Enskilda kommunalråd lyfter kritik. Det sägs att det finns en tyst(ad) opposition inom partiet.

Men vad spelar det för roll när Centern tycks ha blivit ett rött parti vars enda syfte tycks vara att stoppa Sverigedemokraterna. Kanske är man bortom räddning hur högt högern i partiet fräser?

Det började 2019 när C valde vänstersidan och släppte fram Stefan Löfven (S). Sedan har C släppt fram S två gånger till, med allt mindre i utbyte mot sitt stöd.

C-väljarna blir allt rödare. 75 procent hade förtroende för statsministern, enligt senaste Sifo, medan bara 23 procent hade samma förtroende för Ulf Kristersson (M). ”Vi är beredda att sitta i regering med både Socialdemokrater och Moderater”, sa hon till Expressen för ett år sen.

Förtroendet för Lööf krymper visserligen i väljarkåren som helhet, särskilt efter kaoset kring budgeten i höstas. Men bland sina egna är hon fortfarande queen. Hon har ”ett orubbligt starkt stöd bland de egna väljarna”, konstaterade Toivo Sjörén från Sifo (3/12).

Partiet har tappat ett par procentenhet sedan förra valet och kurvan går just nu neråt, men det är fortfarande långt ifrån ett desperat krisläge. Och även om man tappat landsbygdsväljare dras nya fans till C. Yngre. Kvinnor. Stadsbor.

De lockas sannolikt av Lööfs orubbliga nej till att ge SD makt. 72 procent av Centersympatisörerna ansåg att SD är ett rasistiskt parti i en mätning från Fokus/Novus i december.

”Vi är Sverigedemokraternas största motpol. Det är ett främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti som jag inte vill kompromissa eller samarbeta med”, sa Lööf till SvD i februari.

”Deras uttalade syfte som högerpopulistiskt parti är att minska liberalernas inflytande”, menade hon i Expressen. Trots att detta inte är uttalat någonstans, utan mest verkar vara ett hjärnspöke.

Lööf förklarade i SvD tappet bland LRF-medlemmar med att ”högerpopulister har fått fäste i gles- och landsbygd”. Är inte det en enorm förolämpning av den gamla väljarbasen? Att kalla de forna centerpartisterna högerpopulister kan knappast göra att de återvänder. Tvärtom.

Centern vägval har snarare gett SD än mer makt, då många väljare har känt att politikerna inte lyssnat på dem.

Visst, visst. I nuet kan Lööfs SD-inställning vara en valvinnare. Men i längden? De som gillar S kan ju lika gärna gå dit om C-politik reducerats till hur man står i regeringsfrågan. Om C ändå inte får igenom sin ”liberala” politik utan blott blir stöttar till S gör det ju ingen skillnad. Och vill man ha en arg kvinna som ogillar SD finns Annika Strandhäll (S).

Högerfalangen i partiet kan hoppas att någon grupp förbereder sig för att dra C tillbaka till det blå blocket. Kan Emil Källström komma tillbaka? Eller kan Helena Lundgren ta över i rebellisk stil?

”Där jag bor och verkar, det liv jag och många med mig vill leva, för oss och vår livsstil är ju miljöpartister ett större hot än sverigedemokrater”, sa hon till Svenska Dagbladet förra året.

Lundgrens orädda attityd kan vrida klockan tillbaka till Maud Olofssons tid. Om hon orkar.

Men risken är att Annie Lööf inte gör som Nyamko Sabuni och går själv. Hon har haft stora framgångar som partiledare. Och på Centerpartiets hemsida syns inte mindre än åtta bilder av ANNIE LÖÖF. Se bilden ovan…

Hon har visserligen inte nått sitt mål om att C ska ha 20 procent till 2022, som hon aviserade när hon blev vald 2011. Då hade C 5 procent; nu har man 7. Under samma tid har SD vuxit från dryga 5 till dryga 18 procent.

Den utvecklingen lyckades hon bättre med.

---