Plankare ska böta så att det känns
Småbrott måste bestraffas hårdare. Om inte samhället markerar mot brist på respekt kommer själviska individer att hånflina och fortsätta förstöra.
I sommar har jag läst August Strindbergs Hemsöborna. En av karaktärerna lugnar ner ett ettrigt samtal genom att ”joddla en schottis”. Och det funkar märkligt nog!
Jag fnissade häpet åt scenen. Och blev på samma gång sorgsen. Tänk om 2023 års bråkstakar ändå kunde stillas med lite joddel… Numera är de tvärtom inte sällan så aggressiva att många darrar av skräck, hukar sig och håller klaffen. Om man säger till mot den som har fötter på sätet blir responsen ofta ett grovt glåpord. Sällan rodnande kinder och ”förlåt”.
De unga som är – eller aspirerar på att bli – kriminella har ett våldskapital så högt att folk backar. Man vill ju inte få en kniv i magen. Inte ett skott i pannan.
De senaste åren har begreppet ”antisociala dominansbeteenden” diskuterats. Det handlar om unga män, ofta i grupp, som kuvar och skrämmer. De är högljudda. Hotfulla. Stökiga. De säger åt kvinnor vad de ska ha på sig, skriker svordomar åt poliser och vrålar fram i trafiken. Sannolikt för att visa att det är de som bestämmer.
De är svåra att dämpa. När det kastas sten på ambulanser eller poliser kan det anmälas, men om gängen ”bara” sprider obehag är det knepigare. Inte sjutton skulle man ringa 112 för att några killar tittar surt på en eller tränger sig före i en kö. Då framstår man som en idiot.
Men det finns ett värde i att markera mot även det lilla, mot dem som beter sig egoistiskt i vardagen. Dels för att beteendet skapar otrygghet, och dels för att det kan locka att begå grövre brott om det inte följer konsekvenser på smärre handlingar.
Om du och jag inte törs morra behöver samhället se till att ha poliser, ordningsvakter och kontrollanter på fler platser. Modiga vuxna i skolan bör få möjlighet att banna, tillrättavisa, och via strikta regelverk pressa fram disciplin och respekt.
Det kan låta som att jag förordar ett läskigt auktoritärt kontrollsamhälle, men om vi inte kontrollerar dem som kränker kommer oskyldiga att drabbas.
Även mindre brott måste leda till straff. I en tid när gängen begår mord har polisen måst prioritera dem, vilket gjort att mängdbrott som rattfylleri, misshandel och inbrott blir olösta, något som Riksrevisionen kritiserat. Att tjuva en cykel är typ riskfritt.
Det är en ödesdiger utveckling. Fler småbrott behöver klaras upp, inte minst för att de kan vara entréer till grövre.
I en debattartikel föreslog moderaten Ina Djurestål högre böter mot tjuvåkning i kollektivtrafiken. Hennes tanke var att man kan stävja grov brottslighet genom att bestraffa unga som inleder en brottsbana med att planka, klottra eller snatta. M i Stockholm har tidigare föreslagit fängelse.
Från Vänsterpartiet kom dock mothugg. ”Om M på riktigt tror att plankning gör ungdomar kriminella, varför inte göra SL gratis för ungdomar?”, skrev Marta Aguirre.
Klassiskt vänstersnack, alltså. Brist på pengar är roten till allt ont. Lösningen är gratis, mer bidrag – och abrakadabra är Sverige fint igen.
Jojo.
Vem ska betala för bussar och chaufförers lön? Och det är ju knappast plankandet i sig som är första steget mot att sticka knivar i rivaler. Orsaken är snarare den svaga moralen bakom båda dåden, att det finns de som inte följer regler eller respekterar sina medmänniskor. Den synen vänds inte av att skurkar belönas med gratis i stället för att bestraffas med böter. De rödgrönas attityd är farlig.
Tryggheten måste återerövras. Och det görs tyvärr inte längre med att joddla en schottis.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
Tusen tack för varje liten gåva 💝 Jag har ingen arbetsgivare eller statliga bidrag.
⭐️ Bankgiro 5355-7716
💥 Swish: 0704133444
☀️ Patreon: https://www.patreon.com/carolindahlman
hej@carolindahlman.com
Facebook
Twitter
Hemsida
Instagram
TikTok
Youtube
Jag kommer ihåg när jag och några vänner (i Flygvapnet) ansvarade för Flygvapenungdomskurserna i Göteborg i slutet på 90-talet och början på 2000-talet.
Vi frågade bl.a. varför de sökt sig till Flygvapnet och vad de ville få ut av kurserna. Många, kanske de flesta, av dem uppskattade att det (äntligen) var någon som satte gränser för vad de kunde/fick göra. Det var det ingen som gjorde i skolan eller hemma.
Vi förstod nog inte riktigt vidden av vad de sa då, men nu är det betydligt mer uppenbart.